Jag har så mycket att berätta och vill uttrycka att det bara blir rörigt! Känner mig som en energiboll som bara vill explodera och lysa ut allt på en gång! Jag har varit på semester. Hälsat på vänner och släkt. Gud vad jag har det bra! Så många vänner, så mycket liv jag blir smittad av. Sol, mat, natur, lek och nöje. Måste säga att jag mådde toppen. Mådde toppen ända tills för bara någon timme sen då jag sjönk ihop lite. Post-semester-depression? Hmm.. Nu är jag ensam. Har inte varit ensam på en hel vecka. Nu ser jag det så tydligt. Ensam=deprimerad. Och grejen är, jag orkar egentligen inte träffa folk. När jag var på semester så kände jag att jag egentligen bara ville hem och slippa allt. Få isolera mig. Slippa leva. Dö. Fast jag mådde ändå så mycket bättre i andras närvaro! Jag är konstig. Eller bara normal. Människor är nog inte byggda för att leva ensamma. Men lever man mycket ensam så vänjer man sig och det är svårt att bryta en gammal vana. 

Jag har mycket mer jävlar-anamma i mig nu. Egentligen skulle jag som sagt inte velat åka på semester. Men en tanke drog igenom mitt huvud som sa: -Sluta va rädd, sluta undvika det jobbiga, sluta gå miste om det roliga, go! Om du kunde överleva helvetesbadet som du gick igenom när du började jobba klarar du vad som helst. Jag som bara för en månad sen var så utsliten och trött att jag skakade klarar nu att ta för mig vad som helst känns det som. 

Det var egentligen inte min idé att ta semester. Det var min arbetsgivare som ville jag skulle ta semester. Dom liksom tjatade på mig att jag måste ta semester. Jag är så rädd för min bristande förmåga till stora förändringar. Jag var rädd att om jag tar semester kommer jag aldrig orka komma tillbaks till jobbet igen. Lika bra att gå till jobbet varje morgon medan man har rutin på det. Dom frågade vad jag skulle göra på min semester och eftersom jag kände jag var tvungen att ha ett svar så svarade jag: ”det vanliga, åka och hälsa på släkten och vännerna”. Så då fick det bli så. Kändes lite som ett arbete att åka iväg. Och det där har stört mig senaste tiden. Jag bara fladdrar fram och tillbaks efter vad andra vill jag ska göra. Jag saknar som egen vilja. Jag styr inte längre mitt liv i lika hög grad som innan. Jag skulle kunna styra mitt liv mer. Men när jag tänker efter vad jag vill så faller det alltid på samma sak: jag vet inte längre vad jag vill!! Så jag bara gör som jag blir tillsagd. Jobbar när jag blir tillsagd. Åker på semester när jag blir tillsagd. När jag saknar egen vilja känns det som livet slösas bort. Det borde finnas någonting jag borde vilja göra och som borde göra mig lycklig. 

Förut ville jag mycket. Men nu har jag tappat bort de flesta av mina gamla viljor. Jag har bara en ynka vilja kvar. Eller ”livsplan” eller ”livslina”. Det är en sak jag fokuserar på att klara. Det här är min plan som jag klamrar mig fast vid, som faktiskt motiverar mig, som faktiskt får mig att känna tillförsikt inför framtiden: 

Gå ner i vikt->Skaffa flickvän->Skaffa ett jobb jag trivs med->Leva lycklig i alla mina dar. 

Jag är glad att jag har en plan! Hade jag inte haft denna plan hade mitt liv varit skräck. Jag blir rädd bara på tanken om jag skulle förlora viljan att kämpa för detta mål. Om jag ger upp här är mitt liv slut. Jag skulle antagligen själsligen dö. Och det finns många tankar som vill döda denna sista vilja. Tankar som att det ändå inte kommer blir så bra som jag tror. Tankar som att jag bara lurar mig själv. Att jag faktiskt alltid kommer vara ensam, även om jag finner kärlek, för kärlek är bara en illusion osv. Men jag försöker att inte lyssna på dom tankarna nu.

Jag lyckades ta mig 0,5kg under mitt gamla årsrekord innan jag stack på semester. Som jag har kämpat! Visserligen har jag ätit massor (njutningsfullt!) under min semester så jag har lätt gått upp 1,5kg efter det men mitt självförtroende att lyckas gå ner nu igen är skitstarkt! Jag vet att jag kommer klara det. Dom där -0,5kg som jag kämpat för i 1 års tid gjorde hela skillnaden i mitt psyke! Just nu tror jag på en ljus framtid. Men när jag tänker realistiskt så kommer nog jobbet döda allt nästa vecka. Ska dock försöka att inte vara allt för duktig och komplicerad på jobbet. Ta det lite slappare och enklare. Försöka att tänka på mig själv i första hand. Jag kommer ju inte ifrån jobbet på flera år så måste hitta en hållbar situation tillsvidare. För i min livsplan ovan så ligger ju jobbytet lite längre bort i planeringen. Det är en stor grej och det klarar jag inte utan någon att stötta mig mot.

Ibland sker förändringar så sakta att man inte märker dem förrän man helt plötsligt råkar inse att någonting blivit väldigt annorlunda. Så är det med mina hetsätningar. Jag har ju haft hemska problem med maten de senaste åren. Och så har jag trott att det varit även senaste månaderna. För minst en gång i veckan så tappar jag kontrollen och börjar vräka i mig mat. Men när jag på senare tid behövt berätta hur mycket jag hetsätit märker jag att.. ja det är inte så himla mycket längre. När det förut kunde vara 5000 kcal i ett enda svep så är det kanske 2000 kcal nu. Inte nog med att hetsätningarna blivit mindre, dom är inte lika psykologiskt plågsamma heller. Förut så njöt jag 20% och led 80% när jag tryckte in mat i munnen. Nu njuter jag 70% och lider bara 30%. Och dessutom trycker jag inte in maten mer än väldigt sällan. Oftast gör jag i ordning min mat, sätter mig ner i TV-soffan och avnjuter maten i lugn och ro. Sen efteråt inser jag som vanligt att jag gjort fel och nu kommer gå upp i vikt och lider av det flera dagar efteråt. Kan säga att jag fortfarande mår bedrövligt i det stora hela. Men när jag flippar ut så är jag betydligt mindre destruktiv nu för tiden och det är jag himla glad och tacksam över.

Idag har jag blivit kallad ”den bäste datorteknikern jag stött på, någonsin” av en gammal kollega som återupptäckte mig nu när jag är tillbaks på jobbet. Sen har jag återigen brutit ett heligt matlöfte som jag satte upp för 2 dagar sedan. Jag har också vunnit 5kr på nätpoker.

Så vad ska man säga två plus och ett minus?

Jag har börjat spela poker. Det är nåt slags desperat försök att hitta en väg bort från mitt jobb. Om jag kunde lära mig spela poker bra och tjäna tillräckligt skulle jag bli fri. Självförsörjande och inte längre tvungen att krypa för min arbetsgivare eller för samhället. Skulle va så skönt att inte vara beroende av människor! Jag vet att det är patetiskt. Hur många har inte redan tänkt denna tanke, och misslyckats? Flera miljoner typ! Jag förstår att chanserna är minimala. Jag förstår att jag troligen inte har vad som krävs. Men detta med poker ger mig flera fördelar. För det första är det en möjlig väg ut ur mitt helvete. Och att jag har en möjlighet, att jag ser en möjlighet, och att jag arbetar på den vägen gör att jag slipper den fruktansvärda ångest jag kände på jobbet innan. Jag kände mig totalt inlåst i en trång cell på livstid och skakade av ångest. Slet mig fram och tillbaks och kastade mig mot väggarna. Förtvivlad, desperat letande efter ett litet litet hål som kanske skulle kunna leda till en väg ut. Så även om mitt liv fortfarande är för jävligt så är det inte längre fruktansvärt. Antar att evolutionen belönar försök att förbättra sin levnadssituation, oavsett hur patetiska dom är. Måste vara därför jag mår lite bättre. 

Ett av dom stora problemen med poker är tilt. Man gör allting rätt, spelar rätt händer, satsar rätt i förhållande till spelposition, pottstorlek och antalet motspelare. Man synar motspelarnas varje drag och sitter där med en super-hand, vräker in en stor summa pengar i potten och blir brutalt förnedrad då den andre har en ännu bättre hand! Inte konstigt att man då tappar förståndet och på de nästa tio händerna i ett desperat försök att snabbt vinna tillbaks pengarna börjar spela dåligt, överger alla principer och rent idiotiskt börjar satsa alldeles för stora pengar på alldeles för dåliga kort, vilket givetvis leder till ännu större förluster. Man tiltar. Tilt har stora likheter med den självdestruktivitet jag upplever genom mina ätstörningar. Äter rätt flera dagar i sträck, sen ett litet misstag, och vips släpper alla spärrar och jag börjar hetsäta och då mår jag ännu sämre och vägen upp igen blir nu ännu svårare och längre.

Men nu är det så att jag har börjat lyckas övervinna känslorna som leder till tilt i poker. Jag ser att jag kanske gjorde ett misstag, eller bara hade otur som förlorade en hand. Jag låter inte förlusten av pengar påverka mig. Jag tar ett djupt andetag, försöker se om jag kan lära mig något av situationen och fortsätter lugnt att spela bra även nästa hand. Jag har nämligen bestämt mig för att jag ska bli en bra pokerspelare, även om jag kanske aldrig blir så bra att jag kan leva på det. Och att inte tilta är ett steg mot att bli bra. Denna styrka hjälpte mig faktisk idag med mina ätstörningar. Jag hade råkat äta lite för mycket, och direkt kom tanken att börja hetsäta, men så tänkte jag lite på pokern, och att inte tilta, att fortsätta spela bra även efter ett misstag. Klarar jag det i poker borde jag klara det med mat. Och det gjorde jag. Jag klarade det!

Oj det här var svårt att skriva. Halsen gör ont och ögonen blir våta så fort jag försöker formulera meningar. När jag letar efter själva kärnan i det jag vill skriva. När jag känner efter vad som finns där långt inne där jag sällan är längre. I det lilla rummet i mitt hjärta som borde rymma kärlek men som alltid är ekande tomt. Jag har nämligen aldrig fått kärlek. Jag har aldrig upplevt känslan av någon som lägger sina armar om mig och säger jag älskar dig. Jag vill vara med dig. Någon som håller om mig i 10 minuter! Nej aldrig. Aldrig. Det har aldrig hänt! Aldrig någonsin. Jag har inget gammalt minne om en ungdomskärlek att tänka tillbaks på för att låta hjärtat värmas en stund. Nej aldrig någonsin har någon sagt jag väljer dig att leva med. Det är faktiskt helt ofattbart. Och helt fruktansvärt djävulskt smärtsamt. Det är t.o.m. helt sjukt. Det är som att sova utan täcke hela livet och bara frysa. Det är inte mänskligt att en människa ska leva igenom något sånt här. Men så är det för mig… jag vet nästan inte vart jag ska ta vägen. Det är så fruktansvärt när jag känner efter. Det är som en stor kniv som hugger i min själ och i mitt hjärta. Men oftast känner jag inte längre efter. Jag har accepterat att mitt liv kanske aldrig kommer få någon kärlek. Det är lättare än att drömma och fantisera om hur fantastiskt det skulle kunnat bli. För det gör ont att fantisera om sådant man inte kan få. Jag behåller bara ett litet hopp om att någon kanske kommer se mig och kanske vilja ha mig någon gång innan mitt liv tar slut. Det har tänts ett litet ljus om att någonting kanske är på gång. Men jag vågar inte tro att det kommer infrias. Jag vågar mig inte låtas drömma. Jag har börjat se ganska bra ut. Äldre pensionärskvinnor har sagt kommentarer att jag är snygg, snygging, lång och reslig. Jo visst, det är väl trevligt. Men varför kan inte någon kvinna i min egen ålder säga någonting sådant tänker jag. Någon som faktiskt skulle vilja mer än bara ge mig en komplimang. Igår fick jag faktiskt kommentaren ”du ser fräsch ut!” av en kvinna som bara är 5-10 år äldre än mig. Så den kommentaren räknas ju. Fast jag har svårt att ta det till mig. Jag är så van att inte duga. Komplimangerna bara rinner av mig. Dom känns inte sanna. Dom kan inte vara för mig. Men samtidigt när jag ser som bäst ut, vältränad, lägre vikt än någonsin, nyduschad och med min nystrukna svarta skjorta och gröna byxor med benfickor ståendes framför spegeln påväg ut så tycker jag ibland att jävlar vilken karl! Hur fan kan kvinnor inte tycka jag är attraktiv!? Men jag lever ett så isolerat liv. Jag exponerar mig inte på arenor där kvinnor letar efter partners. Jag är för deprimerad. Jag orkar inte. Jag vet ändå att jag kommer förlora. Det har hela mitt liv visat. Man lär sig av erfarenhet vad man är värd till. Att jag aldrig fått uppleva kärlek blir som en profetia som inte går att bryta. Endast några få gånger har jag försökt. Jag har visat intresse. Jag har visat att jag vill mer. Men inga dörrar har öppnats. Ingen har velat se vad mer jag har att erbjuda. Ingen har velat testa. Jag hade ett hav av kärlek jag ville ge till någon. Men nu rinner det bort. Ibland vet jag inte ens om jag själv vill längre.

Mitt löfte att äta rätt i en hel månad var tydligen bara lögn. Förlåt. Jag trodde verkligen med hela min kropp att jag skulle klara det men efter 6 dagar gick det ner i avgrunden. Det startade med 15g för mycket jordnötsringar när jag skulle tömma det sista ur påsen… Sen vet alla ätstörda hur det går… Men jag fick betala ett högt pris. Straffades med extrema magsmärtor i 7h sen öm i magen två dygn, uttorkad, utmattad och sängliggande. Man kan tycka att jag borde skärpt till mig efter att drabbats av smärta som var på gränsen till att jag svimmade. Men nej, jag är så knäpp att jag fortsätter. Har hållit på i drygt en vecka nu med bara några få bra dagar. Jag trodde att jag hade gått upp minst 3kg men när jag vägde mig idag hade jag gått ner till 83kg. Skumt. Kan vara muskler som försvunnit då jag inte tränat? Hjälpte ju att jag spydde två gånger också. Nej, det var inte på det viset jag lovar!! Jag spydde först 4h efter jag ätit sista matbiten när jag låg och kved något så överjävligt hemskt och bad till Gud att smärtan skulle försvinna. Jag var livrädd att om jag framkallade kräkning så skulle jag dras in i bulimi. Jag har respekt för den sjukdomen. Tänker aldrig få den. Att spy 4h efteråt pga 100%-igt vidrig magsmärta räknas väl inte? Har bara spytt på det viset två gånger i mitt liv. Den 3:e kom av sig själv och var bara vatten eftersom kroppen tydligen vägrade ta upp det jag drack. Det är inte bara min kropp som tar stryk när jag håller på så här. Om jag lovar mig själv dyrt och heligt att äta rätt men sen inte gör det så bedrar jag mig själv. Jag har bedragit mig själv i 10 år nu, kanske hela livet?? Det sätter sina spår i psyket som nu är i bedrövligt skick. Jag tar mig i kragen, oavsett sammanhang och uppgift, för att en timma senare bara skita i allt. Sånt beteende kan jag inte acceptera. Jag respekterar inte längre mig själv. Jag förlorar min självtillit. Och om man inte ens kan lita på sig själv vad har man kvar då? Ingenting! Bara ett vrak.

Så vad gör man när livet blir ohållbart? Man överlever. Man hittar kraft att stå ut med smärtan. Jag jämför mig med andra människor i jävliga situationer. Vad gör man om man precis har sett hela sin familj blivit avrättad i krig, ligger där i djungeln utsvulten med trasiga kläder och feber, med livsfara att visa sig på alla vägar där fienden skjuter dig direkt. Ja man går väl igenom all smärta och fara och kämpar på i alla fall. Man har ändå ingenting att förlora. Lika bra att sätta en fot framför den andra och börja gå. Så jag började gå. Med insikten att mitt liv är inte lika jävligt som för den som befinner sig i krig. Jag har ett hem, har en mor, har pengar och mat för dagen. Mitt liv är ju helt fantastiskt i jämförelse! Även om det inte känns så. Det känns för jävligt. Men nu var det överlevnad som gällde. Jag började fokusera helt på nuet. Vad behöver jag göra just exakt i denna minut? Alla tankar en timma framåt eller en vecka framåt fick mig att börja skaka i ångest så det var lika bra att låta bli att tänka. Bara lösa ett problem i taget, det problem jag befann mig i just nu i detta nu. Så fort jag släppte fokus en liten sekund så kom alla ge-upp och självmordstankar. Men ge upp var inget alternativ. Om jag gav upp skulle det visserligen ta några år innan jag nådde absoluta botten. Men väl där skulle jag ändå tvingas gå igenom samma smärta som jag gör nu. Skillnaden är att då skulle jag göra det utan den materiella standard jag åtnjuter idag. Nu har arbetsgivaren gett mig en chans att komma tillbaks till mitt arbete. Dom tror på mig för jag var så ansvarsfull och duktig på jobbet innan jag blev utbränd. Men jag kommer inte få två chanser. Jag måste klara detta nu och kan inte bryta förtroendet. Förtroende är det viktigaste som finns. Att det går att lita på varandra. Att dom kan lita på mig. Och jag sköter mitt jobb. Jag sköter det bra. Men jag mår så fruktansvärt jävla dåligt. Det kommer hela tiden såna rysningar av ångest där jag bara vill lägga mig ner på golvet, ge upp och låta allting rasa. Det är en sån plåga att plåga sig själv när man egentligen inte ens vill leva.

Så jag bönade och bad Försäkringskassan att låta mig arbetsträna 25% så jag i alla fall skulle få en chans att klara övergången från sjuk till arbetande. Men det fick jag inte. Endast sjukskrivna har rätt till arbetsträning. Samma sak hos arbetsförmedlingen, ”endast sjukskrivna har rätt till arbetsträning”. Eftersom jag har ett läkarintyg om att jag är sjuk så sa mitt fackförbund att en arbetsgivare inte kan negligera det och har ett tvingande rehabiliteringsansvar. I möte med min arbetsgivare la jag fram förslaget om arbetsträning men dom sa tvärnej. Dom har bara rehabiliteringsansvar för anställda som är sjukskrivna hos Försäkringskassan. Min fackliga representant satt bara tyst bredvid mig och sa sen att juristerna på facket inte visste längre. Det tydliga beskedet jag fick innan gällde inte längre eftersom sjukintyg=sjukskriven=rehabiliteringsansvar inte är en självklarhet längre. Nu kan man vara sjuk utan att vara sjukskriven och juristerna vet inte hur man ska tolka lagen och vad jag egentligen har för rättigheter. Så återigen sitter jag där helt ensam. Ensam mot stora organisationer som kör över mig. Hade jag varit frisk hade jag börjat slåss. Men jag har inte den kraften. Jag mår sämre än någonsin och har inte orken och depressionen dödar allt hopp. Men jag övervägde mina alternativ… och kom fram till att det enda långsiktigt hållbara i en iskall värld där man inte längre har rätt att vara sjukskriven är att helt enkelt gå till jobbet sjuk. En rättighet hade jag i alla fall på min sida. Mina 12 års anställningstid. Dom skulle inte kunna sparka mig hur som helst. Det är psykiskt svårt för mig att gå till jobbet och inte kunna utföra en perfekt prestation. Jag skäms om jag inte gör skäl för min lön. Men vad har jag för val? Nu får dom ge mig sparken om jag inte duger. Jag har jobbat med min hälsa under min sjukskrivningstid för att bli frisk nog att få något som liknar ett drägligt liv och få tillbaks min arbetsförmåga så jag kan börja arbeta och känna att jag bidrar. Men Försäkringskassan sparkar och spottar på mig och vill sabba allting jag byggt upp. Fortsättning följer…

Jag hade varit sjukskriven i 6,5 år när jag fick hem ett brev från Försäkringskassan. Där stod det att min ansökan om sjukersättning blivit avslagen eftersom jag bedömdes vara tillräckligt frisk för ”alla andra arbeten på öppna arbetsmarknaden” även om jag ”bedömdes heltid sakna arbetsförmåga för krävande och stressande arbeten”. Eftersom jag enligt Försäkringskassans register saknade anställning skulle jag inställa mig på Arbetsförmedlingen dagen efter. Nu var det bara det att jag redan hade en anställning. Dessutom var jag inte alls frisk för ”alla andra arbeten” och min läkare bedömde mig sjuk för flera år framöver. Försäkringskassan hade bara valt att ignorera alla fakta och hitta på en egen diagnos. Detta brev dök upp i min brevlåda endast två veckor innan sista dagen i min sjukskrivning. Min första reaktion var det här är helt fel beslut och om jag och min läkare förklarar situationen för handläggaren på Försäkringskassan så kommer dom direkt ändra sig. Problemet är att när Försäkringskassan tagit ett beslut hjälper det inte att ringa handläggaren och förklara dennes misstag. Nej man måste överklaga. En process jag fick förklarat för mig tar 3-4 månader trots att jag bara har två veckor på mig!!! När jag fick detta besked led jag redan av svåra depressioner, ångestattacker, hetsätningar och extrem stresskänslighet. Jag fick alltså, mitt i min sjuklighet, två veckor på mig att reda ut en soppa av ofantliga mått. För efter två veckor måste jag inställa mig på mitt arbete och prestera 100% trots att jag varit helt sjukskriven i 6,5 år. Om jag inte går till mitt arbete är det arbetsvägran. Om jag arbetsvägrar får jag sparken. Eftersom jag får sparken för arbetsvägran får jag ingen a-kassa. Eftersom jag inte får någon a-kassa måste jag sälja allt jag äger och flytta hem till någon kompis. Och HUR I HELVETE ska jag sen få ett jobb med 6,5 års sjukskrivning i ryggen och total psykisk och materiell misär? Försäkringskassan erbjöd mig inte ens en möjlighet till arbetsträning. Nej från 0 till 100 på en enda dag för någon som är sjuk, det är vad dom gav mig. Så jag gick till Arbetsförmedlingen som det stod i brevet. Arbetsförmedlingen vägrade ta emot mig eftersom jag skall överlämnas i ett speciellt överlämningsmöte från Försäkringskassan. När jag ringde min handläggare på Försäkringskassan sa hon att nej det stämmer inte men hon beställde i alla fall ett sånt överlämningsmöte. Behöver jag säga att det tog 3 veckor innan det mötet blev av? Alltså en vecka efter deadline då jag måste inställa mig på mitt arbete? Så ingen hjälp från Arbetsförmedlingen alltså. Ringer min läkare för att få ett nytt läkarutlåtande som jag behöver för min överklagan. Han säger att han har redan skrivit allt som krävs för att bli sjukskriven och vägrar nytt möte. Han ber mig kontakta advokat och säger att Försäkringskassan inte längre bryr sig om läkares bedömningar. Så ingen hjälp från sjukvården alltså. Ringer min arbetsgivare och berättar att jag antagligen måste börja jobba om två veckor. Dom är inte alls pigga på att ta emot någon som är sjuk. Så jag ringer mitt fackförbund och frågar hur jag ska göra med min arbetsgivare och om dom kan hjälpa mig mot Försäkringskassan. Dom säger visserligen att arbetsgivaren inte kan vägra att ta emot mig men jag måste förstås jobba 100% och Försäkringskassan kan dom inte hjälpa mig med. Under dessa två helvetes veckor bröt jag totalt samman. Jag har aldrig någonsin känt en sån psykisk kollaps i hela mitt liv. Min hjärna blev alldeles varm. Jag kunde inte längre tänka. Det bara låste sig. Det gjorde ont i huvudet! Ångesten bara loopade i samma spår: -Det här går inte längre, ta ditt liv. Det går inte, ta ditt liv. Det är slut nu. Du kan aldrig reda ut detta. Hjärnan slutade fungera när jag nu behövde den som bäst. Det finns ingen möjlighet att jobba 100%. Men jag måste! Måste för att inte hela min ekonomiska situation totalt skall haverera. Och vart tar mitt psyke vägen om allt faller? Överallt vart jag än ringer får jag nej. Jag måste reda ut allting själv. Ingen vet hur jag skall hantera situationen eller hur reglerna skall tolkas. Försäkringskassan kan inte sina egen regler. Arbetsförmedlingen har precis insett att dom är den nya Försäkringskassan och är inte alls redo att ta emot sjuka människor som redan har anställning. Mitt fackförbund vet inte heller. Läkaren har gett upp. Total jävla panik! Jag kunde inte sova på flera nätter i sträck. Jag bara låg låst i ångest. Samtidigt, i denna situation, då min mentala förmåga var typ 20% behövde jag ringa säkert 70st samtal till alla instanser och prata med 20 olika människor. Det mest extrema var när jag dök upp på jobbet för ett möte med min chef och personalchefen. Jag hade inte sovit på 3 dygn och bara kände jag befinner mig mitt i en mardröm. Men jag sover inte, jag kan alltså inte vakna, mardrömmen är mitt liv, och jag ser inte hur jag ska ta mig ur mardrömmen. Fortsättning följer…

Fyra veckor har jag klarat förut. Nu tänker jag äta rätt i 1 månad. Ingen framgång nås utan uppoffring och nu är jag redo att offra. När smärtan blir för stor, när hela helger slösas bort på att åka runt i bilen och jaga mat och ligga utslagen på soffan så kommer insikten att det här är inte ett positivt liv. Det här är ett missbrukarliv. En jakt på korta kickar som leder till långt lidande. Nu får det vara nog! Nu säger jag nej. Jag har hållit på så här i flera månader. 5 bra dagar, sen 2 dåliga, 5 bra och 2 till 3 dåliga igen… Jag kan inte säga ”ta en dag i taget”, jag måste säga ”perfektion i 1 månad” och det är vad jag säger till er nu. Jag lovar att till 6:e juli inte göra ett endaste misstag. Det kanske låter extremt och ohållbart, men det är dom små felstegen som får allt att haverera. En liten oskyldig glass leder allt för ofta till 5000 kcal hetsätning. Att följa med kollegorna ut på lunch går inte det heller. Det är svårt att vara osocial och säga nej, men jag klarar helt enkelt inte av att få en hel tallrik med mat serverad framför mina ögon för jag kan nästan aldrig lämna något. Jag får helt enkelt bli en udda kuf som smyger iväg ensam och äter en liten smörgås. Jag får göra mina kompisar besvikna och tacka nej till grillkväll i sommarsolen. Isolation är priset jag betalar för att övervinna mitt matmissbruk. Men det är jag villig att betala. Och inte tänker jag väga mig en endaste gång heller för jag vet att jag klarar inte av siffror som visar plus om det så bara är för en endaste dag eller två. Allt för länge har jag stått ut med övergreppen min missbrukarhjärna gör mot mig själv. Men nu ska den dö. Nu knyter jag näven och slår ihjäl den jäveln!